Utdrag: Den Svedda Jorden

Molnen framför solen

Berättelsen om änglarna.

Öknen täcks av ett molntäcke om dagen. Det består av skira, gråblå moln, men är fullständigt täckande. Nedanför molnen finns öknens sand, en sand som aldrig vattnas av regn och en sand som under dagen sällan styrs av vind. Det är en finkornig sand, en sand där foten sjunker i till knäet ifall man är liten och går på fel sätt. Sanden tränger sig in i stövlarna, innanför tunikan och mellan slöjorna, den kryper uppför ärmarna som om den ville en illa. Och huden blir hård, den vänjer sig vid att mjukhet inte hör öknen till.
Molnen ser över oss i öknen, men inte på natten.
Till kvällen blåser det upp en vind, så stark att den drar i mina kläder och slipar mot vårt bo, ingömt i sandsten. Vinden för molnen iväg med sig, drar dem med dagen. På natten träder stjärnorna fram i molnens spår. Det blir kallt, mycket kallt, så kallt att frost täcker sandens översta lager. Ibland då molnen legat lågt, och då solen ser fram bara en kort tid, bildar frosten vackra mönster över all öken inom synhåll. Det blir ett filigranmönster, som spetsen på mors nattlinne. Då solen vaknar försvinner de, lika plötsligt som de uppenbarade sig.
Frosten spränger stenar under natten, och solen spränger dem om dagen. Därför finns det inga stenar kvar i vår öken. Erg kallar Sanon det. I öst finns det klippor, men hon valde ett sandhav till hem för oss. Jag berättar senare mer om boet, och hur det kom att byggas där det gjorde.

Öknens största berättelse är den om änglarna. I molnen bor änglarna, ett fantastiskt, skinande folk med vingar. Änglarna skyddar oss mot den grymma solen, och gör det möjligt att bo där vi gör, men de är likväl grymma, ty de låter inte molnen regna. Änglarna sänder fantastiska mönster över stjärnhimmelen då det är kallt. Änglarna sjunger vid gryningen, då morgonvinden blåser molnen fram över öknen och skymmer himlen bakom.
Molnens återkomst om morgonen är en trygghet. En vit himmel ovan rödbrun sand är hemma. En blåsvart stjärnhimmel ovan nattsand är också hemma. Sanon berättar att det finns världar där solen är synlig hela dagen, utan skyddande vita och gråa moln, och jag blir alltid rädd av de berättelserna. Jag föreställer mig mitt hem i gassande sol, ett så starkt ljus att ögon sveds och man förblindas av saltkristallernas blanka, vita yta vid saltgropen.
Änglarna stannar inte bara i molnen, för i öknen finns det ett hål. Hålet är så djupt att man inte ser bottnen. Jag vet, för Sanon för med mig dit då jag är fyra en gång, och jag är ohyggligt rädd för hon håller mig ovanför det beckmörka hålet, håller i mig under mina armar och jag vet att min skjorta är lös.
“Se, Sarn”, säger hon, “hit får du inte komma”. Och jag minns det än idag, för jag lydde inte.

En rörelse sker i molnen. De dras mot en punkt, som sakta rör sig runt, blir glimrande, gyllene.. Molnen öppnas ovanför hålet för en tid.
Då änglarna flyger ner till jordytan frammanar de först en stor eld som flammar upp runt hålet, sträcker sig ut i alla riktingar. Elden bränner sanden, lämnar den mörk och närmast hålet hal som glas, smulten. Elden syns från boet som en klart vit prick vid horisonten. När elden brunnit klart kommer de, ett dussin eller fler, som vita, glimrande fåglar på avständ, mässingfärgad, guldfärgade, silverfärgade, fantastiska, blänkande varelser med vingar.
De störtar ner i hålet som falkar. Då jag såg det första gången skrek jag, rädd för dessa underbara varelsers skull. Mitt skrik var ett litet barns skrik, inte alls likt det skri en falk gav ifrån sig, och likt falkar sköt de upp i molnen snart igen, bärande på kapslar, färggranna korgar eller lådor. Ibland bär de inget alls. Ibland flyger färre upp än ner, ibland fler, men aldrig ensamma änglar.
Vi kallar dem klockspelsänglar, för deras sång låter likt klockor. Vi skulle kunna kalla dem det de kallas av folket i öst, stålfalkar. Sanon tycker i alla fall inte om dem. Hon vill att jag håller mig borta ifrån dem, långt borta. Jag förstår henne, eftersom de tog min mor.

Sanon återvände när jag sov. Hennes dotter var inte där, men hon klagade inte, och när jag vaknade satt hon och betraktade mig med jämnmod i sina djupa, visa ögon. Hennes hår var sandigt. Hon hade klätt av mig och bäddat ner mig i min koj, till och med sett till att mina tår täcktes av filten. Det var en fin filt, vävd av gethår. Den doftade av getter, fast det visste jag inte ännu, utan trodde att den doftade dynga.
Sanon sade något jag inte hörde då jag slog upp ögonlocken och såg rakt på henne. Hon sade något ånyo, men den här gången bara förstod jag inte vad hon sagt. Orden var främmande, hårda, kalla. Språket var främmande och passade inte alls i hennes mun. Eller så passade det hur bra som helst, men jag var inte van att höra det.
Hon bytte till vår gemensamma tunga, och såg mig stint i ögonen.
“Din mor är borta”, sade hon.
“Hon blev tagen av änglarna”, fortsatte hon.